I morse klev Måns Jonasson från Internetstiftelsen ut på scenen på Vasateatern i Stockholm och presenterade årets upplaga av den återkommande enkätundersökningen Svenskarna och internet. Det här är mina tre första reflektioner.
Det digitala utanförskapet #
Det går att prata om digital delaktighet på många sätt. I Svenskarna och internet sammanfattas den bland annat i en siffra: 95 procent. Så stor andel av människorna i Sverige är någorlunda regelbundna användare av internet. Men det innebär samtidigt, i absoluta tal, att drygt en miljon står utanför nätet. En halv miljon använder aldrig internet, ungefär lika många gör det väldigt sällan.
Ungefär en tredjedel av icke-användarna, drygt 300000 finns i åldersspannet från 12-65 år, resterande är 66 år eller äldre. Men det finns fler intressanta infallsvinklar på icke-användarna: De är fler på landsbygd än i städer, 11 respektive 7 procent. En större andel icke-användare har bara grundskoleutbildning, och lägre inkomster än de som använder nätet.
Det demografiska gapet framträder också i det nya frågebatteri som Internetstiftelsen lagt till i årets enkät, om användning av digitala samhällstjänster. Frågorna handlar om tio specifika tjänster, bland annat BankID, vårdtjänster, vårdappar och kontakter med Skatteverket och Försäkringskassan. De här tjänsterna utnyttjas i större grad av boende i städer än på landsbygd, mer av yngre än av äldre, högutbildade mer än lågutbildade, höginkomsttagare mer än låginkomsttagare.
De som exempelvis använder appar för digitala vårdbesök är i hög grad medelålders användare i storstadsområden, personer som gissningsvis använder apparna för att vinna tid i en stressig vardag. Men vårdapparna används inte av äldre, för vilka ett besök på vårdcentralen kan vara en heldagsutflykt med färdtjänsten och där en läkarkonsultation i ett videosamtal skulle kunna göra ännu större skillnad.
Siffrorna i Internetstiftelsens rapport stämmer för övrigt väl med de berättelser jag hör när jag reser runt i landet och föreläser om digitalisering för bibliotekarier: Biblioteken har blivit något av en digital helpdesk (vilket jag bloggade om i början av september) som tar sig an de medborgare som känner sig förbisprungna i digitaliseringsracet.
För individen är digital kompetens en fråga om att kunna vara delaktig och dra nytta av teknikens möjligheter. Bland svenska internetanvändare upplever 89 procent att de digitala samhällstjänsterna förenklar vardagen. Vi behöver se till att fler får uppleva den vardagsförbättringen.
Men också på samhällsnivå är enskilda medborgares digitala kompetens viktig. Bra genomförd digitalisering innebär inte bara förenklingar för medborgaren utan också för myndigheten som digitalisering. Effektivare och rättssäkrare handläggning kan vara två av vinsterna. Och det är ju i sin tur förbättringar som spiller över tillbaka på oss medborgare.
Lite på samma sätt som vaccinationer bygger ett skydd på populationsnivå tror jag att effekten av digitalisering blir större när många, verkligen många, kan ta del av den. Då kan en verksamhet lämna tidskrävande och problematiska analoga, manuella processer på allvar – istället för att tillhandahålla båda kontaktytorna med medborgarna som de finns till för.
Oro kring den personliga integriteten #
Oron för den data som samlas in om oss fortsätter att öka. Ny fråga i år var om svenskarna känner sig övervakade på nätet. Nära hälften av oss gör det. Oron växer både vad gäller myndigheters och företags datainsamling, men är betydligt större när det gäller näringslivets insamling och användning av data. 46 procent är oroade när det gäller företagen, 21 procent när det gäller myndigheter.
Med tanke på den stora uppmärksamhet som exempelvis Cambridge Analytica-affären fått är det kanske begripligt att oron gentemot näringslivet finns.
Samtidigt saknas det inte skandaler kring myndigheters förmåga att hantera känslig information. Transportstyrelsen är ett exempel. Just Måns Jonassons upptäckt av stora säkerhetshål i Stockholms skolplattforms säkerhet ett annat.
Jag har svårt att säga vad jag tycker är en rimlig nivå att lägga sin oro på. Men jag tycker inte att det känns givet att det är en så stor skillnad i hur oroliga vi svenskar är för näringslivets respektive myndigheters sätt att hantera persondata.
Vid sidan av de direkta frågorna om personlig integritet är det en annan sak som är värd att notera i årets enkät: Det har skett en förändring i hur vi använder Facebook. I år visar siffrorna fortsatta tapp när det gäller publicering av egna bilder och statusuppdateringar och att dela andra inlägg. Samtidigt fortsätter chattfunktionen Messenger vara den som är allra populärast.
Det här är nationella siffror som understryker det som Mark Zuckerberg pratade om på Facebooks stora utvecklarkonferens F8 på försommaren. Personlig integritet kommer i många olika former. En handlar om datainsamlingen som företag och myndigheter gör. En annan om den information som vi publicerar på nätet i relation till andra internetanvändare.
På Facebook har man sett förflyttning från det öppna nyhetsflödet till stängda grupper och just Messenger. Därför berättade Zuckerberg att Facebook nu satsar på att bygga en ”privacy focused social network” (vilket i första hand handlar om just de mellanmänskliga relationerna), med bland annat stark kryptering och nya funktioner för att samla vänner i mindre grupper.
Till nästa år vore det intressant om Svenskarna och internet innehöll frågor om kryptoappar som Signal och Wire. Syns användningen av den typen av kommunikationsverktyg över huvud taget i statistiken?
Var möter teknikerna politiker och höga beslutsfattare? #
Sista reflektionen handlar inte om siffrorna på storbildsskärmen, utan om oss som satt på Vasateaterns stolar och tittade på dem. I väntan på att alla skulle komma på plats låg en publikfråga uppe på skärmen. Exakta formuleringen minns jag inte, men den handlade om i vilken roll man var på plats. Som journalist, som någon som jobbar med digitalisering eller, med en klackspark, kanske som digitaliseringsminister.
Det i särklass vanligaste svaret var kommunikatör.
Jag förstår varför Svenskarna och internet är viktig för den som jobbar med kommunikation. Det är en enkätundersökning som visar förändringar i användarbeteenden, förändringar som självklart är viktiga att hålla koll på för en kommunikatör.
Men enkäten innehåller siffror som borde ge viktigt tankestoff åt väldigt många andra professioner också.
”De kan ju ta del av hela enkätresultatet på Internetstiftelsens webbplats.”
Absolut. Och jag hoppas att de gör det.
Men jag har samtidigt börjat skönja ett mönster. Jag har under de senaste åren varit på många olika konferenser om teknikutveckling och digitalisering runt om i landet. Och på de resorna har jag flera gånger pratat med frustrerade arrangörer som undrar var regionens ansvariga politiker och höga verksamhetschefer är.
Digitaliseringen finns inte skrev jag i en lång text i förra veckan. En av grundteserna där är att digitalisering inte handlar om tekniken i sig, utan vad vi använder den till. Och att skicka en it-chef till en regional digitaliseringskonferens är givetvis rätt. Hen kommer att vara en del av kommunens eller landstingens digitaliseringsprojekt, eftersom tekniken är verktyget som används för att få tillstånd en förändring i verksamheten.
Men det krävs också att verksamhetsansvariga är med och diskuterar digitalisering. Teknikerna vet inte nödvändigtvis vilka utmaningar eller problem som finns i verksamheten. Verksamhetscheferna vet inte nödvändigtvis vilka verktyg som finns som kan hjälpa till med en lösning.
För en lyckad digitalisering måste olika kompetensområden mötas.
En uppriktig och nyfiken fråga: I vilka sammanhang äger det mötet rum, mellan både olika kompetenser och olika verksamheter?